Camilla Wik - på svenska skolan i London

Kunde inte sova alls inatt. Låg vaken flera timmar och bara tänkte och funderade. Lite oroliga tankar om London. För exakt ett år sedan var jag spänd, nervös och hade lite Let’s fuck this shit-känsla, men nu på senaste dagarna har jag börjat känna mig lite orolig. Jag har har liksom ingen rätt att vara nervös eller spänd nu. jag har valt att stanna. Gör om samma sak en gång till typ. Men tänk om det skiter sig? Om den nya värdisen suger? Om skolan fuckar up? Om vännerna försvinner? Om det blir skittråkigt helt enkelt?

Jag känner liksom att nu har jag ingen rätt att ringa på skype till mamma och säga att något är fel. Den här gången kan jag inte längta hem. Nu är det jag som tjatat till mig det här, och då får jag fan bara tiga och vara nöjd. Eller? Förra året var allt nytt och spännande, men kommer jag tröttna nu bara för att allt är likadant? Var ett år enough?

För ett år sedan kände jag “How the hell cares? Jag måste ju pröva, och det kan ju inte bli sämre”. Men nu är jag på topp, och kan det verkligen bli bättre? Kan trean slå tvåan? Sedan är det ju det här med studenten som oroar mig också. Ghaa, vad fan göra man dagen efter, när skolan är slut. Jag ska väl plugga vidare, men vad? Och var? Jag vet inte ens vilket land jag vill fortsätta i! Hem till Sverige eller kanske fortsätta på universitet i London?

Nu känner jag mig som samma gamla dryga Camilla igen. Hon som planerar sitt liv i de minsta detalj och går sönder så fort något blir fel. Men jag är (nästan) helt säker på att allt kommer lösa sig bara jag kommer dit. Får jag bara promenera upp för vackra Richmond Hill, skicka det där smset “Vi ses vid RMS”, äta CBA på Haket, stå i soffan på Maddox och dansa och använda mitt engelska nummer så kommer allt att kännas bättre. Hoppas jag. Haha, jag kanske är lite nervös i alla fall?

Det är jäkligt svårt att prata och berätta om sånt här. Vare sig det är ens bästaste kompis som man litar på fullt ut eller en främmande läkare. Man vet att folk kommer att titta på en annorlunda efter att de vet. Man ser det i deras ögon, "Hon har haft anorexia", ibland tycker deras ögon synd om en, ibland föraktar de en och ibland stödjer de ens tillfrisknande. Men nu vet ni, och jag vill inte prata om det mer.

Nu lägger vi det där bakom oss och byter samtalsämnen fort som satan; Jag har tagit sommarens första dopp, rätt sent, men jag har helt enkelt inte haft lust förens nu (varit hemma i en vecka nu!!!) och shit vilken kick det var! 17 grader måste vara den perfekta temperaturen om man vill vakna till lite!

Jag vet inte varför jag väljer att skriva om det här nu. Men det känns som om jag måste göra det, som om det är dags. Tror knappt jag har berättat för mina närmaste vänner, det är därför jag har tvekat så mycket över om jag ska publicera det här eller inte.

Jag vill säga att jag trivs bättre nu. Att några kilo eller centimeter hit och dit inte spelar någon roll för mig, men det går inte. Jag vill inte ljuga.

Jag har mer eller mindre alltid haft problem med min vikt. Ändå från dagis var jag underviktig och extreeemt kinkig med maten. Var det inte min favoriträtt gick det inte att äta. Det var inget medvetet val, men ju äldre jag blev, ju mer började jag identifiera mig med att vara "den smala" och jag fick bara mer uppmärksamhet ju mindre jag åt. Självklart var detta inte ett nyttigt beteende och ledde så klart till en ätstörning i början av högstadiet, i slutet av sjuan närmare bestämt. Jag älskade att hoppa över lunchen och känna smärtan i magen. Att se vännerna vräka i sig kalorierna men själv hävda att skolmaten var oätligt och svälja luft. Innan den här tiden kunde jag alltid äta hur mycket jag ville utan att vågen ändrade sig ett enda gram, men jag började sticka iväg på längden snabbare än ett jetplan och då behöver ju normalt vikten följa med uppåt också, men jag vägrade. Det var då jag fick för mig att jag inte kunde väga över 37 kg. Det gick bara inte. Omöjlig, vare sig jag var 1.55 eller 1.75.

Jag gick upp på den där jävla vågen var tionde minut för att se om jag låg nära "gränsen". Gjorde jag det blev det ingen mer mat den dagen. De flesta dagar levde jag på en hallonsmootie till frukost, en nutrilletbar till lunch (men självklart hävdade jag att det bara var mellanmål) och extremt lite eller ingen middag. Till mina föräldrar sa jag att jag ätit hos en kompis, inte var hungrig, skulle äta senare och gick sedan och kastade maten i soptunnan. Jag tycker ändå att jag mådde ganska bra periodvis, men ibland var jag så nere att jag inte kom upp ur sängen på morgnarna. Jag låg bara kvar och grät. Jag antar att mina föräldrar visste vad som pågick, men eftersom jag alltid ätit så lite så gjorde de inget åt det.

Ungefär nio månader senare var det dags för den årliga hälsokontrollen hos skolsköterskan, blandade känslor. Delvis ville jag att hon skulle skrika till över hur smal jag var. Mer uppmärksamhet, yes! Men delvis ville jag inte att hon skulle märka något alls, jag ville inte ha problem. Jag vill bara väga 36,9 kg livet ut. Men efter upprepade möten då jag inte gått upp ett enda kilo i viket, men nästan en decimeter i längd tog det stopp. Doktor och föräldrar kallades in.

Doktorn ville att jag skulle gå upp sex kilo på ett halvår. Sex kilo tills åttans skolavslutning. Ja visst, sa jag! Men inombords skrattade jag, yeah right, aldrig i livet! Jag fick börja skriva matdagbok och träffa sjuksyster en gång i veckan, även under sommarlovet. Det förvånar mig såhär i efterhand att jag aldrig blev inlagd, men jag tror att det var bra också. Jag hade inte velat haft de minnena.

Jag fick i alla fall den uppmärksamhet jag ville ha och vi pratade också mycket om stress och prestationsångest. Mycket låg nog i mina höga krav på mig själv, dåligt självförtroende och längtan efter uppmärksamhet från föräldrar och andra, men tillslut släppte jag på den där gränsen. Gränsen blev 40 kg. "Jag kan aldrig väga över 40 kg". Sen 43 kg. Ytterligare ett år gick och tillslut så gick jag ut nian och fick alla de där 315 poängen. Betygspressen i Katarinaskolan var galen men äntligen gick jag ut och all press släppte. Jag fick äntligen lämna allt gammalt strul bakom mig och börja gymnasiet. Jag trodde att allt var bra och att det var över nu. Jag hade insett att man inte kan ha ett BMI under 14 och jag var glad. Ett halvår funkade det toppen, men sen kom vintern. Jag hatar vintern.

Jag trivdes inte i skolan. Min riktiga vänner träffade jag allt mer sällan eftersom vi gick på olika skolor. Tjejerna i klassen tjatade om "beach 2010", det var mörkt och jag var ensam. Ensam med fingrarna i halsen och huvudet hängande över toalettstolen. Återfall. Det var vad jag kallade det, men egentligen var det ju något helt annat. Jag vill inte ta alla detaljer, men folk runt omkring mig insåg ganska snabbt vad som hände så det hann inte spåra ur helt och hållet. Tack och lov för det! Men det var inte allt för långt efter detta som jag kom på att jag skulle till London. Ni skulle bara veta hur oroliga mina föräldrar var när de släppte iväg mig i slutet av augusti. Egentligen var jag i bättre shape än någonsin eftersom jag hade ägnat sommaren till att vara med mig själv, träna för att det var kul, njuta av livet och ta hand om mig själv, men jag hade bara varit frisk i några månader och det hade kunnat gå hur som helst, speciellt när de inte var där för att se vad som hände. Men det gick ju ganska bra, eller hur?

Men saken är den att för lite mer än ett år sedan kunde jag kalla mig för frisk. Och det är jag fortfarande, men ett år i London har gjort mig några cm större och några kilo tyngre och det svider. Jag vill säga att jag trivs bättre nu. Att några kilo eller centimeter hit och dit inte spelar någon roll för mig, men det går inte. Jag vill inte ljuga. Hjärnspökena finns kvar och det skrämmer mig.

Jag vill absolut inte ner i träsket igen, men jag vill vara nöjd. Hur blir man det? Hur reparerar man en skadad hjärna?