Camilla Wik - på svenska skolan i London

Det är jäkligt svårt att prata och berätta om sånt här. Vare sig det är ens bästaste kompis som man litar på fullt ut eller en främmande läkare. Man vet att folk kommer att titta på en annorlunda efter att de vet. Man ser det i deras ögon, "Hon har haft anorexia", ibland tycker deras ögon synd om en, ibland föraktar de en och ibland stödjer de ens tillfrisknande. Men nu vet ni, och jag vill inte prata om det mer.

Nu lägger vi det där bakom oss och byter samtalsämnen fort som satan; Jag har tagit sommarens första dopp, rätt sent, men jag har helt enkelt inte haft lust förens nu (varit hemma i en vecka nu!!!) och shit vilken kick det var! 17 grader måste vara den perfekta temperaturen om man vill vakna till lite!

Jag vet inte varför jag väljer att skriva om det här nu. Men det känns som om jag måste göra det, som om det är dags. Tror knappt jag har berättat för mina närmaste vänner, det är därför jag har tvekat så mycket över om jag ska publicera det här eller inte.

Jag vill säga att jag trivs bättre nu. Att några kilo eller centimeter hit och dit inte spelar någon roll för mig, men det går inte. Jag vill inte ljuga.

Jag har mer eller mindre alltid haft problem med min vikt. Ändå från dagis var jag underviktig och extreeemt kinkig med maten. Var det inte min favoriträtt gick det inte att äta. Det var inget medvetet val, men ju äldre jag blev, ju mer började jag identifiera mig med att vara "den smala" och jag fick bara mer uppmärksamhet ju mindre jag åt. Självklart var detta inte ett nyttigt beteende och ledde så klart till en ätstörning i början av högstadiet, i slutet av sjuan närmare bestämt. Jag älskade att hoppa över lunchen och känna smärtan i magen. Att se vännerna vräka i sig kalorierna men själv hävda att skolmaten var oätligt och svälja luft. Innan den här tiden kunde jag alltid äta hur mycket jag ville utan att vågen ändrade sig ett enda gram, men jag började sticka iväg på längden snabbare än ett jetplan och då behöver ju normalt vikten följa med uppåt också, men jag vägrade. Det var då jag fick för mig att jag inte kunde väga över 37 kg. Det gick bara inte. Omöjlig, vare sig jag var 1.55 eller 1.75.

Jag gick upp på den där jävla vågen var tionde minut för att se om jag låg nära "gränsen". Gjorde jag det blev det ingen mer mat den dagen. De flesta dagar levde jag på en hallonsmootie till frukost, en nutrilletbar till lunch (men självklart hävdade jag att det bara var mellanmål) och extremt lite eller ingen middag. Till mina föräldrar sa jag att jag ätit hos en kompis, inte var hungrig, skulle äta senare och gick sedan och kastade maten i soptunnan. Jag tycker ändå att jag mådde ganska bra periodvis, men ibland var jag så nere att jag inte kom upp ur sängen på morgnarna. Jag låg bara kvar och grät. Jag antar att mina föräldrar visste vad som pågick, men eftersom jag alltid ätit så lite så gjorde de inget åt det.

Ungefär nio månader senare var det dags för den årliga hälsokontrollen hos skolsköterskan, blandade känslor. Delvis ville jag att hon skulle skrika till över hur smal jag var. Mer uppmärksamhet, yes! Men delvis ville jag inte att hon skulle märka något alls, jag ville inte ha problem. Jag vill bara väga 36,9 kg livet ut. Men efter upprepade möten då jag inte gått upp ett enda kilo i viket, men nästan en decimeter i längd tog det stopp. Doktor och föräldrar kallades in.

Doktorn ville att jag skulle gå upp sex kilo på ett halvår. Sex kilo tills åttans skolavslutning. Ja visst, sa jag! Men inombords skrattade jag, yeah right, aldrig i livet! Jag fick börja skriva matdagbok och träffa sjuksyster en gång i veckan, även under sommarlovet. Det förvånar mig såhär i efterhand att jag aldrig blev inlagd, men jag tror att det var bra också. Jag hade inte velat haft de minnena.

Jag fick i alla fall den uppmärksamhet jag ville ha och vi pratade också mycket om stress och prestationsångest. Mycket låg nog i mina höga krav på mig själv, dåligt självförtroende och längtan efter uppmärksamhet från föräldrar och andra, men tillslut släppte jag på den där gränsen. Gränsen blev 40 kg. "Jag kan aldrig väga över 40 kg". Sen 43 kg. Ytterligare ett år gick och tillslut så gick jag ut nian och fick alla de där 315 poängen. Betygspressen i Katarinaskolan var galen men äntligen gick jag ut och all press släppte. Jag fick äntligen lämna allt gammalt strul bakom mig och börja gymnasiet. Jag trodde att allt var bra och att det var över nu. Jag hade insett att man inte kan ha ett BMI under 14 och jag var glad. Ett halvår funkade det toppen, men sen kom vintern. Jag hatar vintern.

Jag trivdes inte i skolan. Min riktiga vänner träffade jag allt mer sällan eftersom vi gick på olika skolor. Tjejerna i klassen tjatade om "beach 2010", det var mörkt och jag var ensam. Ensam med fingrarna i halsen och huvudet hängande över toalettstolen. Återfall. Det var vad jag kallade det, men egentligen var det ju något helt annat. Jag vill inte ta alla detaljer, men folk runt omkring mig insåg ganska snabbt vad som hände så det hann inte spåra ur helt och hållet. Tack och lov för det! Men det var inte allt för långt efter detta som jag kom på att jag skulle till London. Ni skulle bara veta hur oroliga mina föräldrar var när de släppte iväg mig i slutet av augusti. Egentligen var jag i bättre shape än någonsin eftersom jag hade ägnat sommaren till att vara med mig själv, träna för att det var kul, njuta av livet och ta hand om mig själv, men jag hade bara varit frisk i några månader och det hade kunnat gå hur som helst, speciellt när de inte var där för att se vad som hände. Men det gick ju ganska bra, eller hur?

Men saken är den att för lite mer än ett år sedan kunde jag kalla mig för frisk. Och det är jag fortfarande, men ett år i London har gjort mig några cm större och några kilo tyngre och det svider. Jag vill säga att jag trivs bättre nu. Att några kilo eller centimeter hit och dit inte spelar någon roll för mig, men det går inte. Jag vill inte ljuga. Hjärnspökena finns kvar och det skrämmer mig.

Jag vill absolut inte ner i träsket igen, men jag vill vara nöjd. Hur blir man det? Hur reparerar man en skadad hjärna?

Kan vi få se en bild av dessa klackar?

SVAR: Självklart, ska se om de dyker upp på ELLEs hemsida, men ni kan få se den här bilden så länge:

Slänger in en heloutfitsbild också!

Skor – Zara
Jeans – Bikbok
Top – Weekday
Halsband – H&M
Bälte – Calvin Klein
Örhängen – Topshop
Väska – Åhléns

Jag har fortfarande en del läsare här så jag tänkte bara uppdatera en snabbis. Jag har idag kommit hem med alla mina tre och en halv resväska till Sverige och lämnat värdfamiljen i Twickenham bakom mig. Ångest att vara hemma i lilla Uppsala och inte ha den där friheten man har i London. Hur som hellst så kommer jag i alla fall tillbaka i augusti. Yes, ni hörde rätt, jag ska stanna och gå trean i London också, men just nu är det sommarjobb på pappas företag och två och en halv månads sommarlov som gäller för mig.

Läsa mer? Häng med PÅ MIN NYA BLOGG!

På vår avslutningskväll i onsdags hade älskade Carlo (en promoter) fixat Swedish night på Chinawhite. Hela klubben var pyntad i Sveriges färger och taket över våra bord var fullt av gula och blå ballonger.

Make Up Store var en av sponsorerna och alla fick bli sminkade innan klubben öppnades. Även vissa killar vågade sig på.

Det bjöds på svenska snittar och godis.

Jag och Olivia. Sen öppnades klubben för allmänheten och allt drog igång!

En trumpetkille kompade partymusiken, sjukt bra och coolt!

CARLO!

Fina tjejer! Jennifer, Rebecca, Ronja och Lousie.

Olof. Snacka om att vi dansade loss! Chinawhite bjöd på grym musik och vi tackade genom att dansa på både bord och soffor.

Olivia och Felix.

Alva, Ebba, Katarina och Lovisa.

Natalie.

En underbar natt och kväll som toppade avslutningen och sommarlovet något extremt! Tack!

Haket. Kärlek. Kommer att bo där nästa år om jag stannar kvar i London. Bokstavligt talat. För ja just ja, planerna går framåt. Jag vill verkligen stanna här. Allt är för grymt för att lämna. Dock finns det ju lite nackdelar.
Studenten - Inget flak, endast 20 pers som går ut, missar alla skivor, ingen mottagning osv.
Pengar – Det är jävligt dyrt att leva här, självklart går det att leva billigt, men sen så kanske man inte vill det
Betygen - Jag skulle garanterat få bättre betyg (men nu snackar vi om att jag får VG typ tre ämnen istället för MVG) som jag skulle fixat på Jensen i Sverige.
Kompisarna - Allt är grymt just nu, men de flesta åker ju hem till Sverige, tänk om de nya som kommer hit i hösten är skittorra?
Sverige kompisarna – Ett år klarar man att hålla vänskapen vid liv, men jag som är extremt dålig på att uppdatera dem och hålla kontakt, klarar man två år?
Familjen – Samma sak gäller familjen och syskonen. Speciellt syskonen. Sedan så är det ju jobbigt att inte ha sin familj här över huvudtaget.
Värdfamilj – Min nuvarande familj är helt okej, men ingen värdfamilj är perfekt, och det tar på ens tålamod att bo såhär.

Ta inte det här för allvarligt nu, fördelarna att åka är WAY fler än dessa små nackdelar dock är detta värt att tänka på innan man åker.

Söndag och dags för race! Hela Monaco var packat och stämningen var högre än högst! En riktig upplevelse (TACK PAPPA!)

Vi hann med lite sol och bad i lägenhetshusets gemensamma pool

På kvällen promenerade vi i hamnen och gick sen förbi lite klubbar. Helt plötsligt hör jag Coldplays Viva la Vida spelas och upp hoppar Chris Martin på ett tak och börjar sjunga! Sjukt!

På måndagen tog jag min sista kokosyoghurt och dopp i poolen innan det bar av till flyget.

Jag lämnade ett soligt Nice för..

..ett grått och regnigt London. What happened liksom?

Var extremt dumt att bara dra på sig klänning utan jacka och strumpisar, men det var ju 30 grader i Monaco när vi åkte, så jag har faktiskt en ursäkt!

Dagen fortsatte i stekande sol, så varmt att vi fick springa ner och ställa oss i skuggan under pauserna.

Nice utsikt från lägenheten. Han som äger lägenheten, Jean Pierre, håller på att sälja den nu, han fick ett bud på 50 miljoner kronor, men det var för lite tyckte han och tackade nej! Heeeelt sjuka priser på bostäder i Monaco! Lägenheten var en helt vanlig trea, inte dunder fin men med världens utsikt. Sjukt som sagt!

På kvällen promenerade vi i hamnen och tog sedan en middag på Café de Paris, enligt Jean Pierre så är det det enda ställe man kan äta på i Monaco. Han har stående nota där som de skickar hem till honom en gång varannan vecka för han äter där så ofta haha

Lägenhetshuset, för er som någonsin sett ett F1 race från Monaco så är det det här huset tunneln går igenom.